Inte så mycket som vi inte redan visste, men en intressant samlingsartikel i ämnet. Liten får kosta handlar om den alltmer växande marknaden för barnting. Living by W är en del i denna strömning naturligtvis eftersom jag bland annat fokuserar på design för barn. Trender i detta segment pratades det tämligen tyst om för ett antal år sedan, men nu är det lika självklart som något annat. Fler och fler prylar till föräldrar (och till barn) som är vana att uttrycka sig genom konstumtion. Mer och mer behov av guidning i djungeln och ett mer kritiskt perspektiv till den livsstil som marknadsförs. Läs gärna och begrunda. Vad tycker Ni?

(Tack till Nilla som tipsade om artikeln!)

Jodå, jag minns hypen för ett antal år sedan. Jag drar mig till minnes små djur som skall skötas och få mat så att de inte avlider. En av Dotterns kompisar på förskolan har fått en tamagotchi. Den flickans föräldrar har varit i Kina och jag antar att där kostar de små elektroniska tingen typ ingenting. Gissa vad min dotter har på hjärnan nu? Hon har tummat sönder en gammal leksakskatalog och livet skulle nu vara fulländat om hon också fick en tamagotchi. Hon hade inte en aning om vad det var innan jag upplyste henne, men att hon ville ha en - den saken var ställd utom all tvivel. 199 pix kostar en liten dosa. Och är hon inte med sina fem år alldeles för liten för att ansvara för ett litet elektroniskt husdjur? Traumat när döden närmar sig vill jag inte ens tänka på… Upplys en Tamagotchinovis! Finns det något annat liknande som inte är fullt så avancerat? Mamma med noll koll. (Det är lättare med sonens dinos just nu. Han andas drömmen Schleich-Apatasaurus från morgon till kväll).

Ibland går man över ån efter vatten när det gäller att vaska fram nya rätter att variera vardagsmaten med. Om mina barn fick bestämma skulle vi förmodligen äta sås och potatis nästan varje dag. Jag är själv uppväxt på konceptet med potatis, sås och kött. Min morfar vande sig för övrigt aldrig vid nymodigheter som ris och pasta. Om det inte serverades potatis till maten, så var det ingen riktig mat punkt. Men att göra en riktigt god sås är en konst i sig. Jag kämpade tappert många år innan jag fick stuns på en klassisk brunsås. Nu tycker barnen att den smakar NÄSTAN som mormors.

Vår klassiker utgår oftast från fläskfilé eller fläskkotletter. Fläskfilén bryns i panna och eftersteks i ugnen. Fläskkotletterna steks i panna för att sedan sjudas i vatten en stund. Potatis skalas och kokas. Min brunsås görs enligt följande: Lite smör- och rapsolja i en gryta. Tre matskedar siktat dinkelmjöl. Vispa runt till en massa. Slå i fem dl sky (vatten) från köttet. Vispa. Slå i ca 1 dl matlagningsgrädde av valfri fetthalt. Låt koka upp. Smaka av med Touch of Taste kalvbuljong, lite colloritsoya samt salt.

Halva nöjet är att mosa potatisen och gegga ihop det hela med sås. Köttet är av underordnad art. Ovan syns sonens tallrik. Och ja, inte en grönsak så långt ögat når. Den kräsmagade lilla sonen äter för tillfället endast innanmätet av körsbärstomater - "skalen" ges till pappa… Klassisk sås och potatis är en riktig barnfavorit hos oss och ja, det är riktigt gott!