Ego Mama (!) (?)
Jag har inte läst den mycket uppmärksammade boken Bitterfittan av Maria Sveland, men den står på listan över böcker som skall läsas (någon kväll när jag är pigg…). I Linda Skugges lördagskrönika Jag ser en ung omogen mamma förs en diskussion om mammarollen med utgångspunkt från boken. Läs och begrunda!
I går fick jag ett minisammanbrott som gick över på behändiga fem minuter, för sedan var det förskolehämtning på gång. Jag har varit hemmaförälder sedan Anna föddes för snart fem och ett halvt år sedan. Och jag är inte det minsta bitterfitta över det! Nix! Det har varit mitt eget val och jag har inte velat något annat. Däremot har jag aldrig frånskrivit mig rätten att tycka att det har varit allmän pest ibland! Men nu kommer mannen hem och berättar om nya satsningar på hans jobb. Men hallå, jag då? När skall min tid komma? Nu har jag faktiskt ett annat projekt som jag vill ägna min tid åt annat än på stulen tid. Till hösten, till hösten, till hösten - ett magiskt mantra att upprepa när trötta fingrar slår på tangenter i sen timme. Lite bitterfitta ändå? Tja kanske, men nej, ändå inte!
Ändå är jag inne i ett "ego-mama-race" just nu och regerar därför starkt på Skugges krönika. För det första är alla kvinnor individer som förhåller sig på olika sätt till sitt moderskap. Jag är inte en sämre mamma för att jag vill ha egen tid som Skugge ironiserar över. Jag har alltid varit i behov av ensamhet, även innan barnen, men efter intensiva småbarnsår blir den egna tiden satt i fokus. Jag måste andas själv för att få energi till barn, man och andra. Här fungerar vi på olika sätt. Jag behöver hämta energi för mig själv, medan andra känner att det räcker att bara vara med sin familj. Var och en blir lycklig på sin grej! Barnen är alltid i fokus och kärleken blir inte mindre för det. De gamla festerna klarar jag mig dock alldeles utmärkt utan - tack och lov att jag snart är trettiofem istället för tjugo - men jag är ändå jag även som mamma. Det viktigaste av allt är att barnen mår bra och mamma och pappa. (Sedan är min tes att man inte skall känna efter så mycket under vissa faser i livet. Det är en stor omställning att bli mamma. Man kanske inte behöver begrunda huruvida man är lycklig eller inte i sitt förhållande till partnern under denna tid. Det räcker med en tankens fokus åt gången).
Vad tycker Ni? Reagera gärna!
Jag är ingen mamma, men har en bonusdotter. Jag tycker om att ägna tid åt henne. Men även jag är viktig och hur jag mår. Jag behöver tid för mig själv. Min sambo, hennes far, behöver tid för sig själv. Dessutom behöver jag och min sambo tid för varandra. Därför är det viktigt att vi lägger henne vid 19.30, senast 20.00. Hon behöver för det första vila och sömn för att växa och orka med nästkommande dag, dessutom ska småbarn inte vara uppe länge. Och vi behöver tid för oss, eller var och en för sig själva. Finfördela tiden, hitta en balans. Visst ska man ägna mycket tid åt familjen, men man borde inte glömma sig själv som egen individ, och ägna omtanke och tid åt sig själv. Som du säger för att få energi för barnen och andra. Man måste tänka på egen lycka för att må bra ihop med andra. En olycklig kvinna, eller en olycklig man för all del, kan inte bringa så mycket lycka för andra. Det tror inte jag! Visst bringar barnen mycket lycka och glädje, men det är även slisamt och tufft att vara förälder och uppfostra. Det är ingen dans på rosor, som många vill ge sken av. Det ska städas, det ska jobbas, det ska fixas, det ska lagas, det ska handlas, det ska betalas, det ska tänkas på, det ska jobbas, det ska tillrättavisas, det ska nattas, det ska tvättas, det ska städas, det ska sovas, det är glädje, det är ilska, det är skratt och det är tårar, det ska muttras och gnällas, det ska lösas, och det ska matas, och det ska jobbas, och det ska älskas. Det ska mycket i det komplexa livet. Man får inte glömma sig själv, och ladda sina batterier för att kunna ge sig till andra, och kunna ta emot av andra. Men mamma är alltid en mamma, och pappa är alltid en pappa.
Comment by Maja — 31 March 2007 @ 12:44
Håller helt med dig!
Comment by thea — 31 March 2007 @ 13:39
Jag håller med dig om att man ska ha rätt till sin egen tid, även om man är förälder. Givetvis är det inte alla som har samma behov av den tiden, men man ska inte hacka på den som behöver det. Sedan kan jag också tycka att det är jävligt omoget att vilja ut och festa, dansa hela natten på krogen mm. Har man valt att bli förälder får man också göra vissa uppoffringar, man förlorar en del frihet. Men visst får man drömma, kanske om svunna tider, men jag tycker inte man kan vara bitter för barn tillför ju något helt annat till livet.
Jag hör nog också till de som behöver viss egen tid, men inte för att festa och rumla runt, kan inte heller känna någon nostalgi över den tiden i mitt liv, även om det var under den tiden jag träffade min sambo, för 8år sedan.
Min egentid är snarare chansen att kunna läsa en bok eller ett magasin, eller få bjuda in folk på middag så jag verkligen kan få hålla på i köket och stöka med flera olika rätter och bak. Ska man utanför hemmet så är det dans som är min grej, och framförallt bugg eller gå ut på dans, (norrlänning som jag är).
Jag är jätteglad att få bli mamma nu och givetvis kommer lite av den här egentiden försvinna under en period, men någon bitterhet över det kan jag inte känna, jag ser det snarare som en slags paus, för jag kommer ju att kunna fortsätta med detta, även om det just nu får stryka på foten lite. Kanske hittar jag något annat också som tillfredställer mig. Man kan inte hela tiden bara se bakåt, då kommer man inte framåt som person.
Jag väntar nu tappert på att mitt första lilla kryp ska komma ut (eftersom det ligger i magen på övertid nu) och ser fram emot att få försaka mig själv för bebisen ett tag.
Comment by Ingrid — 31 March 2007 @ 13:40
Jag förstår inte riktigt det där om att man “bara” ska ägna sig åt barnen när de kommer. Naturligtvis förändras livet men varför ska vi hamna i mammafacket? Barnen är det bästa vi har enligt min och många andras mening.Men hur kan vi vara “bra” mammor om vi inte kan få vara ensam och göra ytterligare saker som berikar vårt liv? Allt har sin tid och när barnen är små så får man ställa sig själv åt sidan ett slag .Jag tror att det är nyttigt också. Jag håller med dig om att i bland får man bara gå på”som om” och inte känna efter. Andra tider kommer och jobbiga perioder går över.Kram på dig och lycka till med framtidsplanerna.
Comment by Lilla My — 31 March 2007 @ 14:33
Jag tycker att Linda Skugge blir mer och mer fanatisk och intolerant. Har faktiskt slutat läsa hennes blogg/krönikor. Fick lite “varning” känsla när jag såg henne i TV4 i somras och hon på allvar sa att hon inte kunde låta sina barn vara ute på somrarna för att grannarna envisades med att ha jättefarliga plaskpooler på sina tomter. Det känns inte riktigt sunt att totalt leva för sina barn, det kan ju bli en börda för barnen också att ha en mamma som så totalt lever för en. Det är klart att man ska göra allt för sina barn, men barnen måste inte vara det enda i livet som betyder något. Eget liv gör att man får idéer och inspiration som kan vara berikande både för en själv och barnen (och kanske för mannen). Om man överger allt annat för barnen så är risken stor att man kanske blir just bitter när barnen flyttar och har sitt eget liv.
Comment by Petra — 31 March 2007 @ 14:49
Jag tycker att det är stor skillnad i barnets ålder hur mycket jag gått upp i moderskapet totalt. Första två tre åren var barnet mitt enda fokus, och det kunde ibland vara jättejobbigt samtidigt som det var så jag ville ha det och det gjorde mig lycklig (och barnet?). För min del så har jag inte så stor egentidsbehov mer än det som blir naturligt på kvällen, när barnet sover. Jag kan bli riktigt ledsen för vissa barns skull om jag t ex läser på diskussionsforum om barn, där mammor vill att deras nyfödda ska sova hela natten utan mat. Då ligger felet hos föräldrarna och i samhällets ideal och det utan tanke på barnets mat och närhetsbehov.
Comment by Helena T — 31 March 2007 @ 20:56
Jag håller helt med Petra - att helt leva för sina barn är inte riktigt sunt, och kan verkligen leda till bitterhet. Barnen lär ju inte tacka en för det, utan risken är istället att de blir bortskämda. Jag menar inte bortskämda med kärlek, för det ska de såklart ha i stora lass, jag menar med service och mammas eviga tillgänglighet. Om mina barn fick bestämma så skulle jag finnas tillhands 24-7, men jag vill gärna visa dem att jag också är en person (inte enbart mamma) med egna behov. Jag vill träffa mina kompisar ibland, och läsa tidningen ifred ibland. De fattar att jag inte älskar dem mindre för det.
Comment by Pia — 31 March 2007 @ 21:52
Jag har ett starkt behov av s k egentid. Jag måste ut ochvädra mig som jag kallar det. Annars blir jag en nasty jävel, omöjlig att leva med!Jag går ut på krogen i bland, bio ibland, shoppar ibland, alltmöjligt. Jag blir glad av det och då är min familj glad. Jag DÖÖÖÖR om jag inte får göra nåt kul varje vecka!
Comment by Anne Haavisto — 31 March 2007 @ 22:30
En normal vuxen människa sätter inte sina barn i fokus för att få “tacksamhet” tillbaka av sina barn. Man prioriterar sina barn för att man tycker att det är det roligaste och mest värdefulla i livet. Och barn blir INTE bortskämda av att få sina föräldrars totala uppmärksamhet. VARFÖR skulle INTE mamma och pappa vara tillgängliga för sina barn dygnet runt året om? Hur kan barn bli “bortskämda” av det? Är barnen i Afrika “bortskämda” när mamman bär dem på ryggen i flera år och de sedan får växa upp i ett gemenskap dygnet runt? Är man inte en “individ” om man är mamma dygnet runt?
Om mamman/pappan har “ett starkt behov” av “egen tid” och barnet har ett “starkt behov” av få ha sina föräldrar tillgängliga dygnet runt vems behov väger då mest?
Får barnet bli en “nasty jävel” ifall han/hon inte får som han/hon vill?
Jag blir så häpen fortfarande när jag läser sådana här inlägg att jag DÖÖÖÖR om jag inte får som jag själv vill..
Dör då för fan…!
Comment by Monica — 31 March 2007 @ 23:28
Brukar inte läsa Skugge, men jag tyckte det du skrev lät så vettigt att jag måste kolla vad hon egentligen skrivit. Jag uppfattar att hon syftar på spädbarnsåret, då hon verkar vara i denna sits själv. Och då, håller jag med henne om att man inte har någon egentlig tid för sig själv, även om man verkligen skulle behöva det. Speciellt inte i början. Men det kräver ju givetvis att man har en man som är delaktig och delar mycket av bördorna med en. Den tid som man får för sig själv hinner man kanske inte uträtta storverk på men man har en ventil som är än så viktig. Precis som du säger tror jag alla är olika, och hur den ventilen tar sig i uttryck är var och ens sak. Om man dessutom har tur att ha begåvats med närvarande mor/farföräldrar eller andra släktingar eller vänner så kan man skatta sig lycklig då det kan betyda fler små ventiltillfällen. Ja, det var lite vad jag resonerade. Förstod dock inte riktigt vari ni tyckte olika. Men hur som helst får man väl tycka lite olika…
Comment by Elena — 1 April 2007 @ 20:39
Hmmm. Visst kan Linda Skugge ha en poäng i att man måste göra uppoffringar och får mindre tid för sig själv. Men att bara vara med barnet och bara vara mamma, ser inte jag som särskilt sunt. Som förälder är det vår främsta uppgift att göra barnen till självständiga individer. Hur ska de klara det om det känner att de är ALLT i mammas liv? Självklart ser vi alla barnen som det viktigaste i livet, men att ha andra projekt, egen tid, kul arbete, nära vänner eller vad man nu själv prioriterar är också viktigt! Dessutom undrar jag var fäderna är i debatten??
Comment by Eva — 1 April 2007 @ 21:34
Hur blir man självständig egentligen? Genom att man får göra saker i sin egen takt då när man själv känner sig mogen för uppgiften? Eller genom att mamma/pappa uppmuntrar en att göra saker som för tillfället känns läskiga och skrämmande men som gör mamma/pappa glad (när man klarar av uppgiften). T.ex. ifall barnet klarar sig att inte komma till mammas och pappas säng på nätterna. Eller t.ex. genom att klara sig att stanna ensam hemma när mamma och pappa är bussy med något annat?
Blir man självständig genom att man känner sig som punkt nr 20 på mammas/pappas prioriteringslista?
Comment by Monica — 1 April 2007 @ 22:34
Usch vad jag tycker att du hårdrar det hela, Monica! Vi mammor som säger oss ha behov av egen tid sätter inte våra barn på plats 20 på priolistan! Och har man en spädis (vilket jaghar just nu), då måste man ju finnas till hands hela tiden. Men jag har också en 5-åring och en 7-åring, som jag faktiskt tycker är en aning bortskämda (ja, just bortskämda!). Om jag sitter och läser tidningen kan de sitta vid tv:n och gapa att jag ska hämta frukt, vatten etc till dem. Om jag ska gå ut och fika med en väninna en kväll (högst varannan vecka), då tycker de att det är så trååååkigt, fast jag ALLTID är hemma annars. Det tycker jag är sorgligt. Jag tycker de ska lära sig att jag älskar dem, de är det allra viktigaste i mitt liv, jag ägnar nästan all min tid åt familjen - men jag är ingen dörrmatta! Jag är en person även utanför min mammaroll. PÅ vilket sätt skulle det vara skadligt för dem?
Comment by Pia — 1 April 2007 @ 22:48
Jag måste säga en sak till: ibland tycker jag att det pågår en slags tävling om vem som är bästa mamman: mest självuppoffrande vinner. Det är bara att läsa Skugge så förstår ni vad jag menar. Hon ÄLSKAR att tala om att hon minsann offrar sig för sina barn. Jag tycker det räcker så bra att ge sina barn obegränsat med kärlek, samt använda sitt sunda förnuft. I övrigt vill jag nog behålla både jobb, vänner och relationen till min man, även om som Weronica säger, allt inte behöver vara på topp samtidigt…
Comment by Pia — 1 April 2007 @ 22:58
Apropå Linda Skugge: så mycket var hon ändå tydligen inte beredd att offra för sina barn att hon var villig att ta lite smärta och blod vid en vaginal förlossning. Detta trots att all expertis säger att en vaginal förlossning är säkrare och bättre för barnet än ett kejsarsnitt.
Comment by Magda — 2 April 2007 @ 11:06
Håller med Petra i 5e inlägget! Som förälder ska man tillgodose barnens behov, man ska fostra, man ska vara mentor, men man ska inte vara en börda. Även barn behöver egen tid. Vår brukar ibland säga att “nu vill jag vara för mig själv och måla, jag vill ha lugn och ro”. Hon har förstått att lugn och ro har något med frid och vila att göra. Då går hon in på sitt rum och målar i en timme eller tre, och sen ska hon stolt visa upp allt hon gjort. Då stiger man in som förälder och beundrar och pratar och visar uppmärksamhet. Att leva för sina barn är inget fel i det, men det ska vara balanserat. Som Pia skriver i kommentar nr7 att barn kan komma att bli bortskämda om man ägnar sitt liv helt åt dem. Det kan också slå så att barnen känner sig kontrollerade, att de aldrig riktigt fått utveckla sitt eget jag men egen vilja och egna drömmar, eftersom det alltid fanns mamma/pappa där som lade sig. Ibland är det så att föräldrarna lägger sig i när de tror att de hjälper, och att deras råd är egentligen frasen “så ska man göra”.
Var fäderna är i debatten kan man fråga sig! Kanske är det lite sämre ställt med manliga läsare på där här sidan? Kanske tycker fäderna att det ofta ska tjafsas om det ena eller det andra. För min sambo är det självklart att han är far i första hand men även egen individ hand i hand. Om man bara är en far så kanske resultatet på faderskapet inte blir så bra. Ni ska se hur bra han är med sin dotter! Låter henne vara och utvecklas till egen individ, men visar klart och tydligt gränserna. Jag vill ha den här mannen som far till mina barn (eller ska man säga våra barn? De blir inte enbart mina.).
Comment by Maja — 2 April 2007 @ 11:20
http://blogg.expressen.se/linda/entry.jsp?messid=205080
4-barns-mamman säger det bra.
Comment by Nilla — 13 April 2007 @ 19:13