Karin Olsson reflekterar över fenomenet babybloggar i dagens Expressen - Babyn är nätets nya makthavare. Det är onekligen intressant att fundera över drivkrafterna bakom alla de bloggar som fokuserar på barn och graviditet.

Babyn bara gurglar gulligull, normalitet och lägger ut filmer från badbaljan. Dessutom blir kvinnor i 30-årsåldern babybloggsknarkare, så höga på den lilla världen att de i tio år eller så glömmer varför de pluggade 180 poäng samhällsvetenskap.

När jag försökte bli gravid, var gravid och fick barn hade bloggfenomenet inte boomat ännu. Då var det föräldraforum på nätet som gällde. Jag har sparat massor av anteckningar från den tiden. På ett sätt var det en typ av bloggande, men i en annan form. För mig handlade det nog från början om ett oändligt behov av bekräftelse och identifikation. Ingenting lugnar så mycket som att höra att det finns andra som upplever precis samma sak. Jag diskuterade även mycket. Frågor om föräldraskap och frågor om vilken napp som var den bästa. Det kan tyckas som banala ting, men det var det inte för mig då. Hade jag haft en blogg om det hade funnits då? Jag vet inte. Jag har ännu inte trätt över gränsen för att publicera bilder på barnen. Jag följer en del babybloggar som presenterar den ena bedårande bilden efter den andra. Det finns en mängd gravidbloggar med magbilder. Jag har magbilder, men mina sitter i ett album. Jag värderar inte vilka val man gör, men det är intressant att fundera över det hela. Var går gränsen? Vad vill man med offentliggörandet av det privata? Och är vi alla "babybloggsknarkare"? Vad tycker Ni?

Linda Skugge behärskar konsten att röra om i grytan och väcka debatt. Tack för era inlägg nedan! Först - jag håller med om att det är skillnad att prata om spädbarn och lite äldre barn. Sedan - det är inte svart och vitt! Det är inte antingen bullbakande mamma som tillbringar all sin tid med sina barn eller springande karriärmamma med tusen projekt på agendan. Det är mer komplext än så! Sedan kan man alltid diskutera barns behov och hur de bäst skall tillgodoses. Det viktigaste för mig är att barnen känner sig sedda.

Men var är papporna i diskussionen? Och den egna tiden handlar knappast om att lämna barnen någon längre tid. Jag sprang på staden med en liten spädis hemma, men spädisen var hos sin pappa och jag var inringningsbar eftersom jag ammade. Ständigt dessa normer kring moderskap! Papporna har varit flitigt förekommande i media på sista tiden, men då handlar det om kampen för skötbord på herrtoaletterna eller om att det behövs särskilda pappagrupper. Och pappas känslor för barnen är fortfarande hett stoff. Pappan är fortfarande fri att forumlera sig kring sitt föräldraskap på ett helt annat sätt än mamman är. Fortsätt gärna diskussionen!

Jag har inte läst den mycket uppmärksammade boken Bitterfittan av Maria Sveland, men den står på listan över böcker som skall läsas (någon kväll när jag är pigg…). I Linda Skugges lördagskrönika Jag ser en ung omogen mamma förs en diskussion om mammarollen med utgångspunkt från boken. Läs och begrunda!

I går fick jag ett minisammanbrott som gick över på behändiga fem minuter, för sedan var det förskolehämtning på gång. Jag har varit hemmaförälder sedan Anna föddes för snart fem och ett halvt år sedan. Och jag är inte det minsta bitterfitta över det! Nix! Det har varit mitt eget val och jag har inte velat något annat. Däremot har jag aldrig frånskrivit mig rätten att tycka att det har varit allmän pest ibland! Men nu kommer mannen hem och berättar om nya satsningar på hans jobb. Men hallå, jag då? När skall min tid komma? Nu har jag faktiskt ett annat projekt som jag vill ägna min tid åt annat än på stulen tid. Till hösten, till hösten, till hösten - ett magiskt mantra att upprepa när trötta fingrar slår på tangenter i sen timme. Lite bitterfitta ändå? Tja kanske, men nej, ändå inte!

Ändå är jag inne i ett "ego-mama-race" just nu och regerar därför starkt på Skugges krönika. För det första är alla kvinnor individer som förhåller sig på olika sätt till sitt moderskap. Jag är inte en sämre mamma för att jag vill ha egen tid som Skugge ironiserar över. Jag har alltid varit i behov av ensamhet, även innan barnen, men efter intensiva småbarnsår blir den egna tiden satt i fokus. Jag måste andas själv för att få energi till barn, man och andra. Här fungerar vi på olika sätt. Jag behöver hämta energi för mig själv, medan andra känner att det räcker att bara vara med sin familj. Var och en blir lycklig på sin grej! Barnen är alltid i fokus och kärleken blir inte mindre för det. De gamla festerna klarar jag mig dock alldeles utmärkt utan - tack och lov att jag snart är trettiofem istället för tjugo - men jag är ändå jag även som mamma. Det viktigaste av allt är att barnen mår bra och mamma och pappa.  (Sedan är min tes att man inte skall känna efter så mycket under vissa faser i livet. Det är en stor omställning att bli mamma. Man kanske inte behöver begrunda huruvida man är lycklig eller inte i sitt förhållande till partnern under denna tid. Det räcker med en tankens fokus åt gången).

Vad tycker Ni? Reagera gärna!

Aftonbladets krönikör Terri Herrera Eriksson har skrivit ännu ett bidrag till kiss- och bajsgenren Nedpissad och nedspydd på fem minuter!. När det gäller kvinnor som skriver om barn och föräldraskap har det under en tid varit de med flest spyor på pappret som har vunnit. Linda Skugge kan sägas vara den författare som inledde trenden med att sätta verkligheten med barn under lupp. Skugge har fått många efterföljare och vi som läsare tycks aldrig få nog av identifikation. För det är så att ha små barn! Det är att stå och skölja upp bajsiga kalsonger och att torka spyor från väggarna. Det är rörigt kaos som ger mycket eftersom det är kärlek inblandat. Det är sömnbrist så att man blir galen och det är små grönsaksvägrare som helst vill leva på korv. Det tål ändå att fundera vidare på. Varför är vi mammor så upptagna med detta?

Först och främst handlar det säkerligen om att göra upp med en idealbild av moderskapet. Vi överöses av skildringar om hur det egentligen är att ha barn. Och på något vis är vi ense om att det skall vara jobbigt. Jag var inne på spåret i lördags. Män som skriver om barn kan kosta på sig att vara könslosamma utan att för den sakens skull bli anklagad för schabloner och att fara med falsk marknadsföring om hur det är att leva med barn. Om en mamma skulle skriva en bok om hur fantastisk livet med barn är, skulle hon förmodligen avfärdas som förutsägbar och reaktionär. Tänk på alla reaktioner som blev när Charlotte Perrelli hann duscha med sin bebis. Vänta du bara! Snart kommer spyorna!

Varför är vi så upptagna med kroppen? En nybliven pappa kan fortfarande säga "det var inte så äckligt att byta blöjor som jag trodde" och sedan bli applåderad för hur bra han byter blöjor. En mamma som har blöjskräck finns nästan inte. Enkel biljett in i kiss- och bajsträsket utan återvändo. Den typiska kvinnan har ett tämligen komplicerat förhållande till sin egen kropp. Mycket bidrar till tanken att bli satt under lupp och kvinnor har alltid haft en tämligen hyschig inställning till kroppsfunktioner. Betänk den stora populärkulturella referensen Sex in the City. Där gjordes det till ett stort problem när Carrie fes inför sin pojkvän och när hon sedan bajsade på hans toalett var sagan nästa till ända. "Du vet det är den tiden i månaden" säger vi istället för att säga att vi har mens och blöder som grisar. Om man frågar en kvinna vad hon väger blir svaret oftast svävande. "Tja du vet, det är typ 65, på morgonen för då väger man lite mindre."

När det gäller våra barn har vi dock inga hämningar. Här frossar vi istället i kroppen och dess funktioner. Det är vikt och längd så att det står härliga till, det är bajsanalys och kräksfrekvens. Blir vi fullständigt överrumplade av all denna kroppslighet som står till så stor kontrast till de vi var innan barnen? Är vi vana att kunna kontrollera allt och sedan möts vi av all denna oförutsägbarhet? Jag har inget svar. Jag skriver ibland själv in mig i genren känner jag. Det är väl värt att fundera på dock!

Till alla kiss- och bajsmammor - en t-shirt från Kiss och Bajs!

Det har varit lite tyst om frågan ett tag, men nu har en av de mäktigaste kvinnorna inom media-Sverige skrivit en krönika om ämnet. Då kan vi definitivt räkna med att frågan kommer upp på den aktuella agendan igen. Läs Linda Sugges krönika Kejsarsnitt är bekvämt - och I like it! i dagens Expressen.

Själv vet jag inte riktigt vad jag skall säga i frågan. Kejsarsnitt fanns aldrig på min agenda när jag skulle föda barn - om det inte hade blivit nödvändigt av något medicinskt skäl förstås. Jag hade stor respekt för förlossningen, men formulerade mig aldrig i termer av riktigt rädsla när jag tänkte på hur barnen skulle komma ut. Jag antar att jag då inte kan sätta mig in i situationen och rädslorna som uppenbarligen många kvinnor känner inför förlossningen. Men debatten lär komma denna gång också. Om kontrollfreak till mammor som vill planera in sina kejsarsnitt i kalendrarna. Om mammor som är "too posh too push". Om att en "naturlig förlossning" är det bästa för barnet när det är möjligt. Om bortskämda mammor som vill ha de smidiga lösningarna. En sak håller jag dock fullständigt med Skugge om. Det är magiskt när barnet läggs upp på bröstet. Reagera gärna på krönikan!

Bolibompa-Ylva står bakom en debattartikel i dagens Expressen - Varför ser svenskar barn som ohyra?. Med utgångspunkt från Fritidsresors uppmärksammade nya policy att utesluta barnfamiljer från vissa resemål, målas en bild av ett barnfientligt samhälle upp. På ett sätt håller jag med henne. Ta exempelvis debatten om offentlig amning - hårresande! På ett annat sätt håller jag inte med henne. Visst skall barn ses som en naturlig del av samhället, men ibland blir det en märklig anpassning där alllt skall ske enligt ett barns nivå. Barn skall också anpassas till livet och inte alltid tvärtom. Jag minns fortfarande en krönika i Mama där en av de välkända Mama-mamorna hade stigit på ett flygplan med ett magsjukt barn. Resenärerna omkring hade knorrat - ja, konstigt vore väl annars? Det kräkande barnet ställdes i kontrast till de kostymklädda stela herrarna med noll förståelse. Ja, vem vill ha barnkräks på sig? (Inte ens jag kan jag säga, även om jag har fått min beskärda del de senaste dagarna…).

Vad tycker Ni? Håller ni med Ylva Hällen? Är det ett hårdare klimat för barnfamiljer i dag? Blir man betraktad som paria med barnvagn? Eller upplever Ni en tolerans för barn i samhället? Intressant att höra era tankar kring detta!

Inte så mycket som vi inte redan visste, men en intressant samlingsartikel i ämnet. Liten får kosta handlar om den alltmer växande marknaden för barnting. Living by W är en del i denna strömning naturligtvis eftersom jag bland annat fokuserar på design för barn. Trender i detta segment pratades det tämligen tyst om för ett antal år sedan, men nu är det lika självklart som något annat. Fler och fler prylar till föräldrar (och till barn) som är vana att uttrycka sig genom konstumtion. Mer och mer behov av guidning i djungeln och ett mer kritiskt perspektiv till den livsstil som marknadsförs. Läs gärna och begrunda. Vad tycker Ni?

(Tack till Nilla som tipsade om artikeln!)

Jag har skrivit om detta förut, så jag kör repris kompletterat med lite nytt.

Det pågår parallella samtal i media kring mamman för tillfället. Debatten rasade när Elsie Claesons bok om det moderlösa samhället var aktuell i höstas. Boken är fortfarande oläst för min del, men den bärande tanken enligt förlaget är tanken om "kvinnolivets viktigaste projekt: moderskapet". Särartsfeminismen, där kvinnan anses vara speciellt lämpad för omhändertagande på grund av sitt kön,  firar således nya triumfer. Kvinnor och män anses vara olika av biologiska orsaker och de kvinnliga egenskaperna skall uppvärderas. Den klassiska hemmafrun är ett stilideal på stark frammarsch.

En annan strömning är ett ökat problematiserande av tanken om moderskapets centrala roll i kvinnors liv. Stephanie Calman fick ett stort genomslag i debatten med sin bok Confessions of a Bad Mother, liksom den brittiska mamman Helen Kirwan Taylor som orsakade ramaskri med sin artikel Sorry, but my children bore me to death!. Tanken att en mamma blev uttråkad i sina barns sällskap blev alldeles för mycket för många. På nätet kan man även gå med i Bad Mothers Club och dela sina erfarenheter av föräldraskapet med likasinnade.

I dagens Aftonblad kan man läsa en intervju med bokaktuella Karin Ahlborg. Ahlborgs bok är Hälsa alla andra kändisar. Linda i boken har fått nog av alla måsten. Hon tycker att det är dötråkigt att vara mammaledig och skulle helst av allt vilja lämna yngste sonen, åtta månader, på dagis. Av en slump halkar hon in i den glammiga kändisvärlden – och njuter för fullt av Bindefelds kindpussar och gratis skumpa. Ahlberg menar att dagens mammor är för perfekta och inte vågar gå utanför de starka normer som finns. "Barn dör inte av en syltmacka" är rubriken på intervjun.

Hmm… Är det verkligen så antingen eller? Är det perfekta bullmammor på den ena kanten eller mer mänskliga slappisar som gäller? Är det de glammiga karriärmammorna med stenkoll på barnklädesmärken mot de som inser livets rätta värden och gör eget sylt? Vad är perfektion?  Har inte de flesta en del frågor som känns prioriterade, medan annat inte känns lika viktigt? En sak är säker, det finns många tankar kring vad en bra mamma är därute! Vad tycker Ni om den aktuella debatten?

Dagen innan julafton skrev Linda Skugge sin krönika om att hon blev hänvisad till amning bakom en skärm på Edsbacka krog. Debatten efteråt har antagit märkliga former och idag kan man läsa om det hela ur Skugges perspektiv. Och nej, Linda Skugge, så äcklig är du faktiskt inte!

Redan från början har jag haft mycket svårt att förstå problematiken kring "vi vill inte se bröst när vi äter". Vem sjuttan flashar sina bröst när man ammar offentligt? Redan när barnet är i magen tränas blivande mammor i konsten att amma diskret. I dag är det väl snarare regel än undantag att en nybliven mammas garderob innehåller minst en så kallad amningstopp. Vi köper en tröja som är avklippt mitt fram för dyra pengar, för att vi skall kunna amma våra små så diskret som möjligt. Det ligger knappast i någon nybliven mammas intresse att visa upp sina tuttar för alla och envar, men bebisen behöver mat! Ammande mammor är inte mer intresserade än genomsnittet kvinns av att blotta barmen. Att jämföra en mamma som ger sin bebis mjölk med en man som kissar är helt befängt! Lika befängt är att föreslå amning inne på en offentlig toalett - jösses!

Självfallet skall vi ha ett amningsvänligt samhälle! Gammal moraltant som jag är blir jag betydligt mer upprörd över ett gäng silikonstinna tuttar som spänns in i alltför små toppar, än ett gäng ammande mammor. Och är det inte typiskt att de hala argumenten glider in på den gamla vanliga manliga blicken: "Du är jätteful. Vi vill inte se dina bröst". Over and out!

Och precis som jag tidigare har konstaterat handlar frågan i stort om hur barnvänligt samhället skall vara. Tidigare i veckan skrev Kent Hansson i Kvällsposten: Gapande ungar hör överhuvudtaget inte hemma på krogen. Har man dålig koll på kidsen och vill käka ute är det Burger King eller McDonalds som gäller. Dålig koll var det, ja… Små sötnosar som inte ger något väsen av sig är okej, men annars är det skräpmat som gäller. (Och jag lovar Kent Hansson, för det allra mesta äter barnfamiljer på den stora hamburgerrestaurangen. Det är liksom mest praktiskt så).

Ingen backlash nu tack! Inget snack om att offentlig amning skulle vara feministtjafs! Vi ger bara våra barn mat!

Så Kära Läsare - vad tycker Ni?